Han grät, fyrtion minuter i sträck och jag var nära att stänga av mina känslor. Processen var igenkänd, och skriken smälte tillslut in.

Sedan tar hon kudden ur mina händer, lägger den på hennes axel, och klappar på den två gånger tätt inpå. Sådant kroppsspråk som talar för att man ska slå sig ner, eller i detta fall luta sig. Så det gjorde jag, med Coldplay i hörluren hon tilldelat mig. Och jag grät. En timme i sträck. Hon fick för sig att jag tillslut fått de sjukdomsorsakande bakterier hon hade i kroppen, och det dög fint för mig.

 

Hans skrik resulterade i en minimal lust till att ge honom någonting fysiskt att gråta över, en större del av mig ville säga till honom att vi alla vill skrika tills vi svimmar, men att det inte är någonting vi gör, eftersom folk omkring oss påverkas. Jag påverkades.

 

Samtidigt kände jag både sympati och empati.

Jag vet inte vad jag är.